Carl Larsson

Carl Larssons konst fyller ett eget rum på Thielska Galleriet. Akvarellerna på väggarna visar hemmet som Carl och hustrun Karin hade skapat i Sundborn i Dalarna. Hela hemmet var Carl Larssons arbetsplats – inte bara ateljén, utan alla rum i huset, alla sysslor, situationer och händelser – alla stunder på dygnet.

Hustrun Karin har fångats mitt i en rörelse i målningen Azalea (1906), den rosa krukväxten dominerar förgrunden. Vävstolen i bakgrunden visar upp hennes konstnärliga arbete med en abstrakt mönstrad textil med starka färger. En kort stund av vila eller kanske ett avbrutet samtal är gestaltat som ett drama i målningen Mor och dotter, där väggpanelen bakom dem får utgöra kuliss. Kvällens mörker skapar stämning i bilder som Runt aftonlampan och God natt, där familjens middagsbord och sänggåendets ritual blivit till konstnärliga motiv. Kvinnan i Modellen skriver vykort (1906) har tagit en paus från arbetet och satt sig vid ett bord i ateljén för att skriva en hälsning – konstverket hon poserat för står på ett staffli intill. Hemlivet blandades med konstnärslivet alla tider på dygnet och alla som vistades där avbildades; familjemedlemmar, gäster, till och med konstnärens modeller.

Vid sekelskiftet 1900 förändrades synen på hemmet i Skandinavien. Istället för att bostaden skulle formas utifrån det borgerliga samhällets förväntningar, skulle nu familjelivet och hemmet utgöra en förebild för samhällets uppbyggnad.[1] Tankarna formulerades av den svenska filosofen Ellen Key. Carl Larssons bilder gestaltade tankarna om ett hem som präglats av individuell smak och ett myllrande familjeliv som också skulle stimulera kreativiteten.

Carl Larsson och Ernest Thiel hade känt varandra sedan slutet av 1880-talet, men det var i samband med att Thiel beställde ett porträtt av hustrun Signe år 1900, som kontakterna tätnade. Thiel var intresserad av sin egen samtids konst och med sina inköp agerade han medvetet emot det etablerade konstlivet i Sverige vid sekelskiftet 1900. Konstnärerna som Thiel stöttade, såsom Richard Bergh, Eugène Jansson, Carl Larsson, Anders Zorn, Bruno Liljefors, var alla aktiva i opponentrörelsen och uppfattades som radikala.

Sammanlagt förvärvades 25 konstverk av Larsson till samlingen på Thielska – oljemålningar, akvareller, kolteckningar och grafiska blad. Thiel fascinerades av den dekorativa effekten i Larssons bilder och hans förmåga att låta konsten ge en glimt av fantasins outgrundliga värld. I ett brev till konstnären beskrev han det så här: ”du är komplicerad och gåtfull. Jag älskar din konst som ger mig nötter att knäcka…”[2]. Thiel ansåg att det var nödvändigt att skaffa ett stort urval av konstnärens ”högättade, sirliga, nobla konst”[3] och menade att Carl Larsson var en samlingens viktigaste konstnärer.

Parallellt med den professionella relationen utvecklades en vänskap mellan Carl och Karin Larsson och Ernest och Signe Thiel. De brevväxlade flitigt och besökte varandra. När konstnärer och författare träffades på Thielska Galleriet i Stockholm för att spela kort tillhörde Carl Larsson stamgästerna. På Sundborn fick besökare som övernattade i gästrummet sina namn nedskrivna på en av sängskåpets dörrar. Ernest, Signe och sonen Tage finns med i raden av konstnärer och författare som räknas upp.

Redan när Thielska Galleriet planerades önskade Ernest och Signe att vänskapen med konstnären skulle manifesteras tydligt: ”…du måste hos oss resa dig ett bestående minnesmärke. Du måste finnas hel och fullödig i det hem, som ej blott gästfritt upplåtas för dig, utan som hyser ett par varelser, hvilka älska och förstå din konst.”[4] En väggmålning i ett av de stora rummen eller en takkupol med freskomålningar diskuterades, men tyvärr utfördes aldrig någon av idéerna. Däremot målade Carl Larsson porträtt av Ernest, hustrun Signe och deras två barn Tage och Inga-Maria. Och det rum på Thielska Galleriet där dessa målningar hänger påminner dessutom om paret Larssons inredningskonst. Möbler i ljus björk från tidigt 1800-tal har kombinerats med dekorativa takmönster i jugendstil. De stora fönstren släpper in mycket ljus genom tunna gardiner och ett blombord med flera hyllor ger ordentligt utrymme för krukväxter.

På olika sätt var Ernest Thiel och Carl Larsson intresserade av mötet mellan konst och vardagsliv. Larsson lät hemlivets alla delar ta plats i konsten, medan Thiel uppförde ett galleri som också var ett hem. Visionerna om hemmets förändrade betydelse och konstens radikala krafter befruktade varandra vid sekelskiftet 1900 och har format senare tiders uppfattningar om svensk konst och livsstil.

Text: Patrik Steorn

[1] Carl and Karin Larsson. Creators of Swedish style (red. Michael Snodin & Elisabet Savenow-Hidemark), London 1997; Michelle Facos: ”The ideal Swedish home. Carl Larsson’s Lilla Hyttnäs”, Not at home. The suppression of domesticity in modern art and architecture (red. Christopher Reed), London 1996; Katarina Wadstein Macleod: ”The painted home as heritage. Fanny Brate and the home at the turn of the nineteenth century”, Konsthistorisk tidskrift 2016:3.
[2] Brev från Ernest Thiel till Carl Larsson, 27/11 1904. Uppsala universitetsbibliotek
[3] Brev från Ernest Thiel till Carl Larsson, 18/11 1904. Uppsala universitetsbibliotek
[4] Brev från Ernest Thiel till Carl Larsson, 18/11 1904. Uppsala universitetsbibliotek