Eugène Jansson

Staden och folklivet. Eugène Janssons måleri på Thielska Galleriet

Staden är ett återkommande motiv hos Eugène Jansson (1862-1915) under hela hans konstnärskap. I hans målningar möter vi inte bara stadens gator, hyreshus och gasljus utan flera av sekelskiftets urbana folknöjen är också skildrade. Under 1900-talets första år skiftade motivkretsen från stadens ödsliga gator i skymningsljus till att gestalta de människor som gjorde den till en levande plats, särskilt de nakna vältränade män som rörde sig i skarp solbelysning. Skridskoåkning, demonstrationståg, solbad, atletik, cirkus och matrosbaler gestaltas med penseldrag som kan ge betraktaren en aning om konstnärens passionerade relation till de motiv som stadslivet kunde erbjuda.

Eugène Jansson blev känd som en person med stort intresse för kroppskultur som atletiska och gymnastiska övningar, friluftsbad och idrott. Oavsett om motivet är den folktomma Österlånggatan eller ett myller av nakna manskroppar på Flottans badhus är det olika urbana platser, rum, aktiviteter och nöjen som gestaltas genom hela konstnärskapet. Framväxten av mer eller mindre dold homosexuell subkultur är en viktig del av den tidiga modernitetens urbana landskap. Janssons olika motivkretsar – mörka gator och badhus – knyts samman i att de skildrar platser där män som älskade män kunde träffas och knyta kontakter. De blåtonade stockholmsmålningarna kan ur detta perspektiv ses som bilder av nattligt flanerande där gatornas tomhet också antyder ett potentiellt möte. På så vis är Janssons målningar egentligen alltid befolkade, även om de under 1800-talets sista decennier oftast är tömda på människor.

Thielska galleriet har landets största samling av Janssons konst. Här finns målningar, pasteller, skisser, teckningar och etsningar från konstnärens studietid under 1870-talet fram till hans död 1915. De allra flesta verken köptes in av konstsamlaren Ernest Thiel, som grundade galleriet, och de köptes direkt från konstnären. Thiel lät på sin tid Janssons konst täcka en helt egen vägg i en av salongerna på övervåningen.

Eugène Jansson tillhörde inte de svenska konstnärer som åkte till Paris för att studera och måla. Efter en tid på Konstakademien stannade han kvar i Stockholm, men fick intryck från den franska realismen, impressionismen och friluftsmåleriet genom sina konstnärsvänner.  Målningar från åren kring 1890 visar på dessa influenser. Blåsippor (1890-91) är en ögonblicksbild, som tagen ur det sena 1800-talets borgerliga vardagsliv. Marken, stenarna, trädstammarna och figurerna är skissartat gestaltade med tjock oljefärg. Porträtt av konstnärens far (1888) visar en mer personlig sida, med fadern som läser en tidning i familjen Janssons hem på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm. Kroppen vilar i en diagonal som delar upp bildytan i två, ansiktet i profil är försjunket i läsning. En intim scen från ett småborgerligt hem.

Mariaberget på Södermalm i Stockholm blev Janssons nya hemvist vid mitten av 1890-talet och det var vid den tiden han började forma de karakteristiska skymningsmotiven. Han bodde på Timmermansgatan, Bastugatan och Hornsgatan. Jansson inspirerades av stadens gaturum, utsikter och utkantsplatser. Vyerna från söders höjder gav konstnären nya perspektiv och nya motiv. Den norske konstnären Edvard Munchs konst visades i Stockholm för första gången 1894. Jansson kunde på nära håll se och inspireras av Munchs laddade målningar med starka färger, förenklade former och svepande penseldrag. Jansson blandade intryck från olika håll och utvecklade i målningar som Mångård (1896) och Söder Mälarstrand (1896) sin egen blick på Stockholm – i blå skymning. Motiven är inga ögonblicksbilder ur vardagen, utan står för något mer poetiskt, en symbolisk bild av en upplevd känsla.

Den suddiga stadssilhuetten och gatljusens vita sken flyter samman i målningen Nocturne (1901). Det är som att motivet befinner sig mellan dröm och verklighet. Blå färg har använts i alla upptänkliga nyanser på tavelduken och ger en känsla av oändligt djup. Landskapet är nästan abstrakt, men det föreställer ändå en vy, över Riddarfjärden i Stockholm, sedd från Mariaberget på Södermalm. Mot bakgrund av 1800-talets urbanisering och industrialisering var det många som vid sekelskiftet 1900 upplevde en längtan bort från samtidens krav och det hektiska storstadslivet. Målningarna öppnar upp för att se andra dimensioner av gaturum och urbana platser vilket kan ses i målningen I skymningen (1902). Med sensuellt utförda penseldrag ger Jansson stadsbilden en intim känsla av närvaro och en oemotståndlig dragningskraft.

Den blå Stockholmsnatten blev Eugène Janssons konstnärliga signum. I målningen Jag. Självporträtt (1901) poserar han med skymningen som bakgrund. Blicken talar om ett intensivt inre liv och de blå ögonen söker kontakt med betraktaren. Ernest Thiel beskrev Jansson som en introvert person som ständigt funderade över sitt arbete: ”Eugène Janssons stående fråga till mig, uttalad med den hjälplöses tonfall, lydde: varför, varför målar jag? Mina utläggningar i ämnet beredde honom varje gång tillfällig lindring, men slutet blev bara att han fick nya anledningar till undran och vånda.”

Bankiren Ernest Thiel började samla på konst under 1890-talet. Första gången han besökte Eugène Janssons ateljé, november 1898, köpte han tre målningar. Försäljningen räddade Jansson ur ekonomisk knipa och blev början på en professionell relation och en vänskap dem emellan. Sammanlagt köpte Thiel 19 av Janssons verk. Idén till Porträtt av Ernest Thiel (1902) lär konstnären ha fått en sommardag då Thiel spelade schack. Modellen har fått en respektingivande karaktär trots att penseldragen är mjukt svepande. För Thiel var relationen till människan bakom konsten, minst lika viktig som de verk han köpte in.”Vänskapen reste vården” Dessa ord av Thiel formulerar hans uppfattning om att konstsamlingen och galleriet var som ett minnesmärke över hans vänskapsband till konstnärerna. Eugène Jansson tillhörde de målare han uppskattade allra mest.

Under 1900-talets första år skiftade Eugène Jansson sin motivkrets, från stadens miljöer till dess invånare, särskilt vältränade män och matroser. Många av modellerna mötte Jansson på badhuset, och vissa av dessa män inledde han också förhållanden med. Målningen Flottans badhus (1907) gestaltar en man som gör ett akrobatiskt simhopp mot en fond av nakna solbadande män. Mest iögonenfallande är de nakna solbelysta manskropparna – det är de betraktande männen som är målningens fokus. Flottans badhus på Skeppsholmen i Stockholm använde Eugène Jansson både som idrottsplats, kreativ inspirationskälla samt social och erotisk mötesplats.

Eugène Janssons motivkretsar hör samman; stadens folktomma gator i dunkelt ljus och badhusen var båda mötesplatser för män som älskade män. Homosexuella handlingar var förbjudna i lag i Sverige fram till 1944. Janssons målningar av nakna män kunde egentligen ha använts som bevismaterial i en rättegång. Hans sexualitet tystades ner men var känd bland vänner och kollegor. Motiven med nakna män passade också in i tidens vitalistiska kult av maskulinitet. Vältränade nakna män utgjorde en sorts ”galjonsfigurer” i kampen mot de negativa effekterna av industrialisering och urbanisering. Detta gjorde dem tillåtna. När Flottans badhus stod klar 1907 och visades på utställningar samma år köptes den in av konstsamlaren Ernest Thiel som placerade den synligt i sitt galleri. Janssons nakenmålningar är spår av konstnärens riskfyllda balansgång mellan att bejaka sin åtrå och kreativa lust och samtidigt hålla sig inom lagens gränser.

På söndagar arrangerades dans i Exercishuset på Skeppsholmen, ett folknöje som Jansson gjorde till konstnärligt motiv. Matrosbal I (1909) är gestaltad ur åskådarens position. Signalflaggor och skarpt lysande ljuskronor hänger i taket. Matroserna dominerar det dansande folkvimlet med sin mörka klädsel, och damernas dräkter i andra färger sticker fram emellanåt. Även om Jansson lockades av matroser både med och utan kläder fanns kanske ändå en särskild dragning i deras uniformer. På ett fotografi taget 1907 under en maskerad hos familjen Thiel på Djurgården syns konstnären förklädd i matrosdräkt: uppklädd till sitt eget favoritmotiv.

Det brukar sägas att Eugène Jansson använde sitt minne som skissblock. Betraktande och observerande var hans främsta arbetsverktyg. Vid sidan av de mentala skisserna tecknade han också på papper. Flera av Janssons tidiga skissböcker finns i Thielska galleriets samling. Vissa av blyertsteckningarna är tunna och flyktiga, andra präglas av skarpa konturer, säkra pennstreck och omsorgsfullt skuggande. Ögonblicksbilder från stadslivet med skepp, vagnförare och flanörer – blandas med känsliga personstudier av kvinnor och barn – och matroser. De små bilderna, förmodligen gjorda under 1880-talet, visar att det finns en kontinuitet i Eugène Janssons bildvärld, genom hela hans konstnärskap. Staden, dess invånare och livet där fungerade som en outtömlig källa till kreativ energi.

Text: Patrik Steorn

Litteratur

Citaten är hämtade ur:
Ernest Thiel: Vara eller synas vara. Minne och anteckningar avslutade 1946 (Sammanställda av Tage Thiel, förord av Ulf Linde), Stockholm, 1990

Läs mer:
Brita Linde: Ernest Thiel och hans konstgalleri, Stockholm 1969
Patrik Steorn: Nakna män. Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900-1915, Stockholm, 2006
Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960, (red. Göran Söderström ), Stockholmia, Stockholm, 1999
Göran Söderlund & Patrik Steorn: Eugène Jansson Blå skymning och nakna atleter, Stockholm, 2012
Nils G. Wollin: Eugène Janssons måleri: försök till gruppering och analys, Stockholm, 1920
Inga Zachau: Eugène Jansson: den blå stadens målare, Lund, 1997