Herman Norrman

Herman Norrman, Självporträtt, 1891.

Det var kring år 1900 som Herman Norrman fick ett större genomslag som konstnär i det svenska konstlivet. Under 1880-och 90-talen hade han ägnat sig åt konststudier i Stockholm och Göteborg, och längre vistelser i såväl New York som Paris. Självporträttet från 1891 är målat i Paris. Konstnären poserar med rättfram blick, men med en anspråkslös elegans – slipsen är löst knuten runt halsen och pipan hålls stilfullt mellan fingrarna. I samband med att Norrman ställde ut tillsammans med Konstnärsförbundet i Stockholm 1898 kom genombrottet.

Ernest Thiel intresserade sig för Herman Norrman redan i början av sitt samlande och landskapsmålningen Gårdsägor köptes in år 1900. Det var inte bara Thiel som fick upp ögonen för hans verk i samband med utställningen 1898, utan målningar köptes även av konstsamlare och mecenater som Prins Eugen, Eva Bonnier och Pontus Fürstenberg. Under de påföljande åren ställde Norrman regelbundet ut sin konst på Konstnärsförbundets utställningar, fick positiva omdömen i konstkritiken och hans konst köptes av landets mest inflytelserika konstsamlare; han var därigenom en del i det svenska konstlivet. Men det var inte bara hans konst som lockade publiken, Norrman fascinerade också som konstnär och som person.

Norrman hade valt att slå sig ner i sin hemort Tranås efter hemkomsten från vistelserna i utlandet. I stället för att ägna sig helt åt en karriär i konstvärlden arbetade han främst som dekoratör och snidare på en lokal pinnstolsfabrik, och ägnade sig egentligen åt konsten vid sidan av. Konstkritikern Tor Hedberg beskrev Norrman både som en enkel arbetare och som ett konstens geni och det verkar som att just den kombinationen, förankringen både i den småländska möbeltillverkningen och i den nationella och internationella konstvärlden, skapade ett intresse både för hans konst och för personen bakom verket.

Herman Norrman, Självporträtt, 1901

Konstnären och konstmecenaten Eva Bonnier hälsade på hemma hos Herman och hustrun Sigrid Norrman under en vistelse i Tranås 1902. I ett brev till sin syster Jenny Bonnier beskriver Eva att besöket hos Norrmans blev en välgörande avbrott i det dagliga umgänget med släktingar som hon uppfattade som kvävande och konstlat:

Så kommo vi dit och sutto och pratade i 3 timmar o jag hade utmärkt trefligt, det var som att draga en frisk pust sedan man suttit instängd i en parfymbod. Han är ju en ovanligt intelligent menniska… [---] Det är en riktig filosof, grubblare o en fullt medveten konstnär. Hela dagen snidar han ornament i bondstolar och få 2 kr dussinet. Och det är denna position han ej vågar lemna af fruktan att få det sämre. På kvällarna uttröttad af detta arbete, målar han och är ofta så trött vid ankomsten till motivet att han ej orkar arbeta.

Brev från Eva Bonnier till Jenny Bonnier, 28 juli 1902. Citerat ur: Cavalli-Björkman, s.293-94.

Att Norrman var både bildad och intelligent och samtidigt förankrad i den lokala arbetarekulturen tycks ha fascinerat Bonnier. Han framstår snarast som en kontrast inte bara till de egna släktingarna, utan även till storstadens karriärsinriktade konstnärer ur borgerligheten. Bilden av Norrman som en egensinnig föregångare i den svenska konsten finns också med när Thiel skriver i sina minnesanteckningar om konstnären:

Norrman blev en av dessa många, alltför tidigt skördade vägröjare, vilkas gärning aldrig nådde middagshöjd, vilkas insats varslade om uppslag som aldrig hann sin mognad, och om problem som aldrig fann sin lösning. Ett bland dessa många, alltför tysta och grymma öden vars meningslöshet blottar och belyser ”världsordningens” beklämmande likgiltighet inför människans strävanden.

Thiel, s.155.

Thiel tycks också ha blivit starkt berörd av Norrmans knappa ekonomiska förutsättningar och trängda arbetsvillkor. Vidare skriver Thiel att han avtalat med Norrman om att bli en av konstnärens mest trogna köpare, men att det tyvärr kom av sig på grund av konstnärens bortgång i förtid. Efter konstnärens död 1906 förvärvade Thiel flertalet av det 15-tal målningar och teckningar som finns på Thielska Galleriet i dag. Historierna kring Norrman och hans okonventionella, folkligt och regionalt förankrade roll som både konstnär och arbetare bidrog till konstsamlarnas intresse för hans målningar. Inte minst stämde det överens med Thiels önskan om att få ”jämna vägen för en människa”.

Herman Norrman, Vid ån, 1899

På flera sätt passade alltså Norrman väl in i Thiels samling av symbolistisk och nationalromantisk konst. Målningarna av tät småländsk barrskog, av skogen intill Svartån och de vidsträckta åkerlandskapen har en lågmäld och inkännande stämning, samtidigt som färgerna ger motiven en intensitet som drar ögat till sig. Porträtten å sin sida, skildrar både hud och personlighet på ett sätt som låter betraktaren komma modellerna inpå livet. Inte minst gäller det karaktärsfulla porträttet av Margareta Källgren, farmor till hustrun Sigrid. I Galleriet hängdes målningarna av Norrman redan under Thiels tid tillsammans med verk av den svenska konsthistoriens mest välkända konstnärer som Ernst Josephson, Richard Bergh, Eugène Jansson och Carl Wilhelmson.

Herman Norrman, Porträtt av Fru F.M. Källgren, ca. 1900

Norrmans målningar är inte bara vardagliga landskapsbilder, utan med skimrande och glödande färger gestaltas snarare en förhöjd känsla av den småländska naturen. Intensiteten i målningarnas naturupplevelse och det okonventionella konstnärslivet går rakt igenom historien och är minst lika gripande idag som vid sekelskiftet 1900.

Text: Patrik Steorn

Herman Norrman, Snölandskap, 1904

Litteratur:

• Cavalli-Björkman, Görel: Eva Bonnier: ett konstnärsliv. Albert Bonniers förlag. Stockholm 2013.
• Hedberg, Tor: Tre svenska målargenier: Eugen Janson, Herman Norrman, Sager-Nelson. Bonnier. Stockholm 1923.
• Hård af Segerstad, Ulf: Herman Norrman, Sveriges allm. konstför. Stockholm 1948.
• Linde, Brita: Ernest Thiel och hans konstgalleri. Albert Bonniers förlag. Stockholm 1969.
• Strömbom, Sixten: Konstnärsförbundets historia. [2], Nationalromantik och radikalism: 1891-1920. Stockholm 1965.
• Thiel, Ernest: Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar. Carlssons förlag. Stockholm 1990.