Liv och människor. Döderhultarn

Konstnären Axel Petersson (1868–1925), mest känd som Döderhultarn, var en pionjär inom svensk skulptur. Han föddes i Döderhults socken i Småland och det var efter denna plats som han fick sitt konstnärsnamn. Hela sitt vuxna liv var han bosatt och verksam i Oskarshamn.

Thielska Galleriets jubileumsår sammanfaller med minnesåret av Döderhultarns bortgång. Det är i år 100 år sedan konstnären gick ur tiden, vilket uppmärksammas med en mindre utställning av hans verk i Munchsalen. Utställningen kretsar kring den lilla människans utsatthet, ensam eller tillsammans med andra, och lyfter fram några av Döderhultarns mest kända skulpturgrupper.

Döderhultarn hämtade modeller och motiv i sin omedelbara närhet. Med täljkniv och oftast alträ trängde han igenom människans alla skal.  I sina grovt snidade träskulpturer skapade han en dramatik och känsla som var svår att värja sig mot. Tematiskt återvände han gång på gång till de avgörande händelserna i livet, såsom dopet, mönstringen, bröllopet och begravningen. Antalet figurer i dessa skulpturgrupper kunde variera, klädsel och anletsdrag likaså.

Paris, Köpenhamn, Brighton, Rom och New York

Genombrottet kom 1909 på en utställning i Stockholm med svenska karikatyrtecknare som organiserades av Hasse Zetterström, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse. Döderhultarn fick hedersplatsen i utställningen och konstkritiker kapitulerade för hans på en gång melankoliska och drastiska gestalter. Beställningar började strömma in och hans nydanande och hänsynslöst realistiska verk köptes av privatpersoner, konstsamlare och museer. Döderhultarns bjöds snart in att ställa ut både i Sverige och utomlands, bland annat i Paris, Köpenhamn, Brighton, Rom och New York.

Bland konstnärerna hörde Carl Eldh, Albert Engström och Eugène Jansson till hans främsta tillskyndare. Även Ernest Thiel fascinerades av den självlärde konstnärens originalitet och i ett tidigt skede förvärvade han skulpturgruppen Begravning (ca 1909). I en essä i Konstrevy 1944 lyfter skulptören Bror Hjorth fram Döderhultarns känsla för träet. ”Han förstör det inte. Hans figurer ser ut som vedträn efteråt också. Döderhultarns märkliga känsla för träet gör honom till en av Sveriges främsta bildhuggare.”

Den lilla människans utsatthet

I Thielska Galleriets Munchsal ramas Döderhultarns oslipade skulpturer in av Edvard Munchs målningar på duk. Olikheterna till trots delar konstnärerna ett patos för människans sårbarhet. I träets potential finns även beröringspunkter mellan Döderhultarn och Gustaf Fjæstad, vars snidade soffgrupp i betsad furu har en given plats i rummet.

Efter konstnärens bortgång 1925 har intresset för Döderhultarns konst periodvis varit stort och museets samlingar har genom privata donationer utökats med två verk som visas i utställningen jämte inlån från Döderhultarmuseet i Oskarshamn och en privat långivare. Döderhultarn fortsätter att inspirera än idag och under minnesåret arrangerar Döderhultarmuseet flera kulturevenemang som kretsar kring konstnärens liv och verk.  
Läs om hur minnesåret firas i Oskarshamn