Veronica Nygren - Bakgrund
Veronica Nygren intresserade sig tidigt för textil både som hantverk och som konstform. Hon fick en gedigen grund i vävtekniker och textila material som praktikant på Handarbetets Vänner på Djurgården i mitten på 1950-talet, där textilkonstnären Edna Martin var konstnärlig ledare. Nygren gick vidare till textilfacket på Konstfackskolan där hon vidgade sitt tekniska kunnande och dessutom utvecklade ett mer konstnärligt sätt att arbeta med textil. Längtan efter att göra sig fri från de konventioner och normer som etablerats i efterkrigstidens konsumtionssamhälle blev en drivkraft för många unga kulturutövare under 1960-talet. Nygrens vävar från den här tiden gestaltar en ny sorts frihet i sättet att uttrycka sig med textil som överskrider gränserna mellan konsthantverk och konst.
Tillsammans med textilkonstnärerna Helena Henschen och Kristina Torsson startade Veronica Nygren klädföretaget Mah-Jong i syfte att erbjuda ett alternativ till den etablerade modevärlden. Grundtanken var en garderob av basplagg med mönstrade tyger i klara färger som skulle passa alla kroppar, oavsett klass, kön och generation. Kläderna passade in i tidsandans sökande efter en mer modern och jämställd livsstil men kom särskilt att förknippas med vänsterns aktivister. 1976 upphörde Mah-Jong, men de framstår idag som pionjärer inom svensk modetradition i sitt sätt att tänka innovativt och idealistiskt i en kommersiellt styrd bransch.
Hantverkets och materialens möjligheter blev åter igen fokus för Veronica Nygrens konstnärliga arbete när hon fördjupade sitt eget textila skapande under senare delen av 1970-talet. På Långholmen i Stockholm fick hon möjlighet att inrätta en ny ateljé. Så här beskriver hon själv sina drivkrafter: ”Utveckla ett textilt bildspråk med rötter i vårt kulturarv, folkkonsten och det tidiga hantverket. Se i ett nytt ljus möjligheten att förena handens och tankens styrkor.” Det politiska engagemanget inom kvinnorörelsen och mötet med de amerikanska Navajoindianernas textilier som ställdes ut i Stockholm år 1974 påverkade hennes skapande i en mer experimentell riktning.
Nygren fick många offentliga uppdrag och hennes verk finns idag placerade på skolor, bankkontor, domstolar och många andra platser över hela landet. Ett par av dem har tillfälligt lånats in hit till utställningen. LinMorgon, Haren om hösten och Harens gång är några av de offentliga konstverk som tar sin utgångspunkt i noggranna observationer av naturens skiftningar.
- ”Jag väver, alltså finns jag.” Citatet sammanfattar hur Veronica Nygren såg vävningen som ett sätt att tänka och att känna, en metod för att ta in hela existensen och omvandla den till konst. Det finns en meditativ kraft i flera av Nygrens verk, och i början av 2000-talet utförde hon utsmyckningen till det nybyggda kapellet i Hammarby Sjöstad.
Nygren var aktiv i det svenska konstlivet och var under 1990-talet en av grundarna FAS, Fiber Art Sweden, ett nätverk av konstnärer som arbetar med fibrer och främjar diskussioner och idéutbyten i den textila sfären. Som professor i textil på Konstfack undervisade hon en ung generation av svenska textilkonstnärer.
Kropp heter den sista avslutade väven som visas i utställningen, i lysande turkos med inslag av guldglänsande mässing. Den är mindre än tidigare verk, men har en starkt personlig utstrålning. Väven blev klar samma år som det stod klart att den tidigare besegrade cancern hade kommit tillbaka med okuvlig styrka.
